”Tidigare sa vi: Vad behöver ni hjälp med? Nu är det mer: Hur mår ni?” : Anhörigkonsulenters upplevelser av stöd till anhöriga under covid-19-pandemin.

Family care advisors work with specialized support for family carers within the municipalities. During the initial phase of the COVID-19 pandemic in spring 2020, however, support activities for family cares were essentially shut down. This article, which is based on qualitative interviews, examines family care advisors’ experiences of their work during the pandemic and the interaction strategies they describe. Trontos (1993) ethics of care has been used as a theoretical framework. The interviewees describe how their meetings with family carers have taken on new forms, mainly as telephone conversations and outdoor meetings. The significance of the meeting place has become more noticeable and something that must be planned around. Contacts with family carers now take place primarily on the initiative of the family care advisors. The content of the meetings has also changed and they are perceived as more demanding. The family care advisors emphasise that they can listen and confirm rather than offer practical solutions as these are made difficult during the pandemic. The emotional support to family carers has become more prominent and puts higher demands on the family care advisors’ emotional competence. / Anhörigkonsulenter arbetar med specialiserat stöd till anhöriga inom ramen för kommunernas anhörigstöd. Under covid-19-pandemins inledande fas under våren 2020 stängdes dock stödjande verksamheter till anhöriga i huvudsak ned. I den här artikeln, som bygger på kvalitativa intervjuer med anhörigkonsulenter, undersöks hur anhörigkonsulenter upplever att deras arbete med anhöriga förändrats under pandemin och vilka interaktionella strategier de beskriver. Trontos (1993) omsorgsetik har använts som teoretisk ram. Intervjupersonerna skildrar hur deras möten med anhöriga tagit nya former, främst i form av telefonsamtal och möten utomhus. Kontakterna med anhöriga sker nu framför allt på anhörigkonsulenternas initiativ jämfört med tidigare, och platsens betydelse för mötet har blivit mera påtaglig och något man måste planera. Mötenas innehåll har också förändrats och upplevs som tyngre. Anhörigkonsulenterna framhäver att de snarare kan lyssna och bekräfta än erbjuda praktiska lösningar eftersom dessa är försvårade. Det emotionella stödet till anhöriga har blivit mer framträdande än tidigare, vilket också ställer krav på anhörigkonsulenternas emotionella kompetens.