“Det var säkert fler i min omgivning som var utsatta precis som jag, men man pratade inte om det” : En intervjustudie om kvinnors erfarenheter av normer och samtal om våld i nära relation utifrån ett livsloppsperspektiv

Denna studie syftar till att undersöka kvinnor födda mellan 1947-1971 och deras erfarenheter av samtal och normer kring våld mot kvinnor i nära relation. I vår tidigare forskning kring ämnet belyses normer och diskurser om våld i nära relation utifrån olika aspekter, både genom historiska och nutida definitioner. Frågeställningarna besvaras genom en analys av hur kvinnorna upplever att samtalen och normerna förändrats från unga år till nutid, från en tystnadskultur till att det idag är mer socialt accepterat att samtala om våld i nära relation. Studien har genomförts genom fem gruppintervjuer där sammanlagt sexton kvinnor diskuterat hur samtalen om våld i nära relation mot kvinnor och normer uppfattats och upplevts under olika tidsperioder i livet. Studiens teoretiska referensram är socialkonstruktionism och ett socialt livsloppsperspektiv som resultatet analyserats i relation till. Diskussionerna kvinnorna emellan visar på synsätt och normer formade av sociala konstruktioner, såsom tystnadskultur och att inte lägga sig i någons privatliv. Livsloppsperspektivet kommer till uttryck i analysen genom livskunskapen kvinnorna besitter genom sin ålder där perspektivet ger möjlighet att sätta dåtidens normer och uppfattningar om samtal i relation till hur nutidens normer uppfattas. Resultatet visar att synen på våld i nära relation förändrats avsevärt under de senaste decennierna. Det har främst framkommit likheter i kvinnornas svar, men vi har även kunnat urskilja skillnader i hur samhällsförändringar upplevts på ett individuellt plan. Slutsatsen av studien belyser vikten av att samtala om våld och att våga fråga som viktiga nycklar till fortsatt arbete mot våld i nära relation.