Affordable Access

Change and Legitimation - Social Democratic Governments and Higher Education Policies in Sweden and Germany

Authors
Publisher
Ibidem-Verlag, Melchiorstr. 15, D-70439 Stuttgart, Germany
Publication Date
Keywords
  • North-Rhine Westphalia
  • Social Sciences
  • Germany
  • Sweden
  • Social Democratic Governments
  • Actor-Centered Institutionalism
  • Compensatory Legitimation
  • Legitimation
  • Policies Of Higher Education
  • Systems Of Higher Education
  • Samhällsvetenskaper
  • Sociology
  • Sociologi
  • Social Structures
  • Sociala Strukturer
  • Social Sciences

Abstract

Denna avhandling belyser reformer och åtgärder inom högskolesektorn (policies of higher education) som genomfördes av socialdemokratiska regeringar i Sverige och Tyskland, här speciellt i Nordrhein-Westfalen, från mitten av 1960-talet till och med år 2000. Utgångspunkten för avhandlingen var den omfattande litteraturen om förändringar inom europeiska högskolesystem. Det kan konstateras att forskningen i området huvudsakligen kretsar kring två temaområden. Å ena sidan berörs det förändringar och transformationsprocesser inom olika högskolesystem, gemensamma utvecklingstendenser samt olikheter i deras struktur och karakteristika. Å andra sidan uppmärksammas förändringar i relationen mellan regeringar och högskolesektorn samt nya definitioner och förståelsemönster inom styrningen av högre utbildning och forskningsverksamhet. Men varken den akademiska systemets struktur eller specifika former av politisk styrning (governance) inducerar sig själva. Sociala delsystem förändras av aktörernas samspel inom specifika institutionella ramar. Denna avhandling belyser förändringarna i det akademiska systemet genom att fokuserar på en specifik kollektiv aktör ? socialdemokratiska regeringar ? och dess handlingsorienteringar (orientation of action). Tidigare forskningslitteratur har argumenterat att den politiska stilen och det politiska styrningssättet som karakteriserade 1980- och 1990-talen skiljer sig tydligt från styrningen och politiska åtgärder som kännetecknade 1960- och 1970-talen. Däremot har dessa resultat inte eller i ytterst liten utsträckning diskuterats med hänseende till specifika aktörer. Socialdemokratiska regeringar utgör en specifik typ av kollektiva aktörer som är involverade i förändringar av högskolesystem. Att koncentrera analysen på denna typ av aktörer gör det möjligt att diskutera förändringar inom högskolepolitiken mera i detalj, vilket kommer att bidra till den empiriskt inriktade forskningsdebatten. Analysen omfattar en kvalitativ innehållsanalys av politiska dokument (policy documents) som t.ex. regeringsförklaringar, propositioner eller utredningsrapporter. Fördelen med en kvalitativ analys är dess sensibilitet gentemot förändringar i begreppens innehåll och betydelse. Detta gör en kvalitativ analys mera lämpligt för att spåra förändringar av idéer och koncept som framställs inom socialdemokratisk högskolepolitik. Analysen av ovan nämnda dokument bekräftar en förskjutning inom högkolepolitiska koncept och idéer som lagts fram av socialdemokratiska regeringar i Sverige och Tyskland samt Nordrhein-Westfalen. Två av dessa förskjutningar diskuteras mera ingående i kapitel 8. Under 1960- och 1970-talen var det högskolans utbildningsfunktion som stod i fokus för social demokratiska regeringar i både Sverige och Tyskland. Under 1980- och 1990-talen dominerade däremot frågor angående forskning och akademiska karriärvägar. Parallell till detta så skiftades också uppmärksamheten från segregering baserad på klasstillhörighet eller socioekonomisk bakgrund till segregering på grund av könstillhörighet. En blick på nationell statistik i båda länder kunde däremot visa att social segregering under 1980- och 1990-talen var lika mycket ett faktum som det hade varit under tidigare decennier. Gemensamt för den socialdemokratiska högskolepolitiken i både Sverige och Tyskland / Nordrhein-Westfalen under se senaste tre decennier är retoriska referenser till likhet eller jämställdhet (equality) samt till rättvisa. Förskjutningarna i högskolepolitikens idéer och koncept kan delvis förklaras med transformationsprocessen inom socialdemokratiska partier i Europa. Socialdemokratiska partier kan inte längre helt förlita sig på deras traditionella väljarkår. För att kunna säkerställa tillräckligt stark väljarsupport är de tvungna att inrikta sig på nya grupper som t.ex. medelklassen eller kvinnor (Kitschelt 1994). Ett dilemma som kan uppstå är att förskjutningar inom politikens innehåll kan medföra legitimitetsproblem (jämför Habermas 1976, Weiler 1990). Hänvisningar till likaberättigande och rättvisa återkom som retoriska element i de dokument som har analyserats. Det argumenteras i avhandlingen att dessa hänvisningar fyller en legitimerande funktion. Segregerande strukturer strider mot likhetspostulatet. Att både segregering baserad på klass- och på könstillhörighet blev mål för politiska åtgärder stärkte politiska reformernas legitimitet. Men det måste ändå konstateras att segregeringen baserad på klass och socioekonomisk bakgrund fick mindre politisk uppmärksamhet under 1980- och 1990-talen ? trots att dess effekter var lika relevanta då som under 1960- och 1970-talen. Det är ett faktum att olika segregerande strukturer kan överlappa och förstärka varandra. Detta har också uppmärksammats i forskningslitteraturen (se kapitel 1). Analysen av politiska dokument som presenteras i avhandlingen visar däremot att socialdemokratiska regeringar i båda länder inte lyckats att knyta ihop segregering baserad på klass och på kön i deras reformer och uttalanden. Detta tolkas som en strategi som kallas för ?satisficing? (Lees 2001; Simon 1965). Strategien går ut på att undvika komplexa politiska strategier och uttalanden. På grund av denna strategi är det omöjligt för regeringar att nå optimala lösningar som t.ex. akademiska strukturer som minimera risken för segregering baserad på både klass- och könstillhörighet. Istället etableras det politiska åtgärder som verkar vara lämpliga med tanke på omständigheterna, t.ex. aktörskonstellationen. Hänvisningar till likaberättigande och ?satisficing?-strategien är inte de enda strategier som applicerats för att stärka politikens och regeringarnas legitimitet. Weiler (1983, 1990) argumenterar för olika strategier som kan kompensera för legitimitet (compensatory legitimation), bland annat användning av expertis. För att kunna utveckla detta argument närmare så inkluderar avhandlingen också dokument som härstammar från intermediära aktörer (intermediate actors) såsom myndigheter eller utredningsgrupper. Intermediära aktörer är involverade i utvecklingen av politiska koncept och idéer, de levererar expertis och rekommendationer på vilka politiska åtgärder sedan bygger på. I avhandlingen betonas det betydelsen av formella strukturer och institutionella förutsättningar för kontinuitet och legitimitet av både expertisen själv och regeringarnas politiska handlingar. I jämförande perspektiv lyckades den svenska politiska praktiken bättre att säkerställa tydliga direktiv och strukturer för intermediära aktörer, vilket kan säkerställa högre kontinuitet i deras politiska åtgärder och minimera legitimitetsproblem. Statens legitimitet har diskuterats mycket i forskningslitteraturen, huvudsakligen med Habermas (1976) som utgångspunkt. Möjligheten för staten och politiska aktörer att använda sig av strategier för att kompensera för legitimitet har däremot diskuterats i mindre utsträckning ? trots att det finns intressanta arbeten i området (Mayntz 1975; Weiler 1983, 1990; Davies 1996). Avhandlingen ses som ett bidrag till den teoretiskt inriktade diskussionen angående statens och politiska aktörernas legitimitet och strategier att säkerställa denna. Analysen som presenteras i avhandlingen avslutar med året 2000, men dokument av det sena 1990-talet och tidiga 2000-talet visar på en intressant utveckling: Segregering baserad på klasstillhörighet och socioekonomisk bakgrund har igen fått större uppmärksamhet i socialdemokratiska regeringarnas uttalanden. Den tyska förbundskanslern Gerhard Schröder betonade 1998 att en människas chanser i livet inte får vara beroende av dess föräldrars ekonomiska tillgångar (Deutscher Bundestag 1998: 55B). Den svenska utbildningsministern Tomas Östros krävde en starkare anknytning till Tage Erlander-traditionen (Dagens Forskning 2002: 11). Dessutom sattes det upp målet att 50 procent av ålderskohorten med arbetarbakgrund skulle påbörja högskoleutbildning (Swedish Government 2001/02). Detta kontrasterar mot pågående debatten om introduktionen av avgifter för högre utbildning i båda länder. Det återstår alltså att se om en ny förskjutning inom högskolepolitiken är på gång, hur länge den varar och vart den leder.

There are no comments yet on this publication. Be the first to share your thoughts.