Affordable Access

Medverkan till brott - och frågan om synen på medgärningsmannaskap har förändrats med tanke på Malexandermorden, syndikalistmordet och diskoteksbranden.

Authors
Publisher
Lunds universitet/Juridiska institutionen
Publication Date
Keywords
  • Straffrätt
  • Law And Political Science

Abstract

De allmänna medverkansreglerna i svensk rätt finner man framför allt i BrB 23 kap. 4-5 §§. Medverkansbestämmelsen i BrB 23 kap. 4 § utvidgar kretsen av personer som kan dömas till ansvar för brott. Alla som har främjat en brottslig gärning med råd eller dåd kan dömas för medverkan till brott. Det krävs att en straffrättsligt rättsstridig gärning har kommit till stånd för att någon skall kunna dömas för medverkan till brott. Under begreppet medverkande ryms, enligt lagens mening, såväl gärningsman som anstiftare och medhjälpare. Av BrB 23 kap. 4 § 2 st. följer att en gärningsman rubriceringsmässigt kan göras om till anstiftare eller medhjälpare eller tvärtom. En omrubricering visar att ''främjaren'' är lika straffvärd som en gärningsman eller att den som utfört gärningen inte är mer straffvärd än en anstiftare eller medhjälpare. Avgörande för om någon har medverkat till en brottslig gärning är om denne har främjat gärningen fysiskt eller psykiskt (d.v.s. med råd eller dåd). Varje medverkande bedöms efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last. Det är möjligt att flera med-verkande till samma gärning döms enligt olika lagrum. Vid bedömningen av vilket brott den medverkande har begått utgår domstolen från huvudbrottet (gärningen som främjats) i dess objektiva utförande och sedan görs en prövning av hur långt varje medverkandes uppsåt/oaktsamhet sträcker sig i förhållande till det objektiva utförandet av huvudbrottet och beroende av detta bedömer domstolen enligt vilket lagrum den medverkande skall dömas. Huvudgärningen sätter således den yttre ramen för medverkans-ansvaret. Huvudregeln är att straffskalan är densamma för den som med-verkar till brott som för den som ensam utför ett brott, men sedan tar domstolen givetvis hänsyn till omfattningen av brottsligheten och personens straffvärdhet vid straffmätningen. Om den tilltalade endast har medverkat till brottet i mindre mån eller om han har förmåtts att medverka till brottet genom tvång, svek eller missbruk av ungdom, oförstånd eller beroende ställning så finns det en möjlighet att enligt BrB 23 kap. 5 § erhålla straffnedsättning eller, om fallet är ringa, ansvarsfrihet. Begreppet medverkande omfattar som nämnts gärningsmän, anstiftare och medhjälpare. Det finns olika varianter av gärningsmannaskap&semic strikt gärningsmannaskap, medelbart gärningsmannaskap, konverterat gärnings-mannaskap och medgärningsmannaskap. En gärningsman i strikt mening är den som utfört gärningen och således uppfyller samtliga brottsrekvisit. Flera medverkande kan dömas som medgärningsmän om de gemensamt och i samråd har utfört en gärning, även om de var för sig inte uppfyller samtliga brottsrekvisit. Det viktiga är att de har utfört den straffbelagda gärningen gemensamt, att det framstår som naturligt att betrakta samtliga som gärningsmän och att varje medgärningsmans uppsåt täcker den gemen-samma gärningen. Det är oklart om lagstöd för medgärningsmannaskap finns i de enskilda brottsbeskrivningarna eller om man finner det i BrB 23 kap. 4 §. Att anstifta någon att begå brott är detsamma som att förmå någon att utföra gärningen, d.v.s. att genom psykisk påverkan orsaka den andres gärning. Anstiftansansvar förutsätter uppsåtligt främjande. Medhjälp till brott föreligger när någon som inte uppfyller kraven för anstiftan på annat sätt har främjat gärningen med råd eller dåd. För att dömas för medhjälp till uppsåtligt brott krävs att medhjälparens uppsåt täcker både huvudgärningen och det faktum att han har främjat den brottsliga gärningen med råd eller dåd. Även oaktsamt främjande kan föranleda straffansvar. I svensk rätt är straffansvaret individuellt, d.v.s. personen ifråga skall ha gjort något visst som han kan klandras för. I en rättsstat är det en viktig princip att ingen får dömas enbart för vad andra har gjort&semic ingen får dömas oskyldig. Kollektivt ansvar för brott är främmande för en rättsstat som Sverige. Med kollektivt ansvar menas att alla som funnits på platsen kan bli ansvariga även om det inte kan bevisas vem som har gjort vad eller att alla har deltagit. I massmedia framställs ofta fall där domstolen har dömt flera som medgärningsmän som om de dömts till kollektivt ansvar för brottet. En bidragande orsak till att massmedia ofta feltolkar domar och att de ofta hävdar att domstolen dömer de tilltalade kollektivt kan vara att domstolarna sällan uttryckligen uttalar att de dömer flera som medgärningsmän och vad det innebär, utan de skriver istället att var och en av de tilltalade är att anse som gärningsman eller att de tilltalade har begått gärningen gemensamt och i samråd/samförstånd. I amerikansk rätt finns regler om felony murder i de flesta delstaterna. Felony murder kan ses som en form av kollektivt ansvar. Regleringen innebär att den som ensam eller tillsammans med andra har begått ett brott av viss grovhet (felony) skall, om någon person har dödats i samband med brottet, kunna dömas för mord, utan att det har bevisats att han själv har dödat personen eller ens haft uppsåt till mordet. Det är inte aktuellt att föra in en sådan regel i svensk rätt eftersom en sådan regel innebär att en person kan dömas för något som han inte har överbevisats om att han har gjort eller ens haft uppsåt till och detta strider mot den grund-läggande ideologin i svensk strafflagstiftning. I Sverige fästs stor vikt vid rättssäkerheten. Detta framkommer bl.a. genom att åklagaren måste kunna visa att det är ställt bortom rimligt tvivel att den tilltalade har begått den gärning som han åtalats för om han skall kunna dömas. Ett annat uttryck för rättssäkerheten är legalitetsprincipen&semic man skall kunna förutse vilka gärningar som är kriminaliserade, för att en gärning skall utgöra brott och kunna leda till utdömande av straff krävs ett stadgande i lag eller annan för-fattning, dessutom är det förbjudet att tillämpa straffstadganden analogiskt eller retroaktivt. Som ett sista exempel på vikten av rättssäkerheten kan nämnas den vedertagna grundsatsen att man vid tvivel skall välja det för en misstänkt eller tilltalad fördelaktigaste alternativet&semic ''in dubio pro reo'' och ''in dubio mitius''. I Malexanderfallet dömdes de tre tilltalade i hovrätten till fängelse på livstid för bl.a. mord. Hovrätten ansåg att utredningen visade att samtliga tilltalade hade deltagit i skottlossningen mot polismännen och trots att det inte kunde klarläggas vem som skjutit de direkt dödande skotten, som skjutits från nära håll, så ansåg hovrätten att de tilltalade gemensamt och i samförstånd uppsåtligen berövat de två polismännen livet. De tre tilltalade dömdes således för mord. När det gäller syndikalistmordet i Sätra så dömdes en av de tilltalade i hovrätten för skyddande av brottsling. Det kunde nämligen inte styrkas att han hade uppsåt till mordet och därför kunde han varken dömas för mord som medgärningsman eller för medhjälp till mord. De andra två tilltalade dömdes för mord i hovrätten. Hovrätten ansåg att det var fastställt att de uppsökt Söderberg och att en av dem eller båda två skjutit Söderberg. Hovrätten kunde dock inte fastställa vem av dem som skjutit de dödande skotten. Den av de tilltalade som inte sköt de dödande skotten hade enligt hovrätten ett skarpladdat vapen i sin hand som han antingen sköt ett skott med i riktning mot Söderberg eller räckte över till den andre. Hovrätten fann att även om en av dem endast skjutit ett skott som inte träffade Söderberg eller om han endast räckt över vapnet till den andre så skulle var och en av de två tilltalade anses som gärningsman och därmed ansvarig för dödsskjutningen. I fallet angående diskoteksbranden i Göteborg så dömdes de fyra tilltalade för grov mordbrand i hovrätten. Alla fyra dömdes som gärningsmän trots att det endast var utrett att en av dem hade rivit papper och tänt eld och att de andra tre varit närvarande när han anlade elden. Alla fyra ansågs gemensamt ha kommit överens om att anlägga elden. Det måste för de tilltalade enligt hovrätten stått klart att det fanns en risk att branden skulle sprida sig till festlokalen och att branden skulle innebära en fara för flera människor och för omfattande förstörelse av annans egendom. När jag jämför de tre fallen ovan med äldre rättsfall så kommer jag fram till att Malexandermålet och syndikalistmålet överensstämmer med tidigare praxis, då man kan bevisa att de tilltalade på ett sådant verksamt sätt har bidragit till offrens död att de skall dömas som medgärningsmän. När det gäller diskoteksbranden är jag mer kritisk. Av vad som framgår av tings-rättens och hovrättens domar anser jag att den som anlade elden borde dömas som gärningsman för grov mordbrand, medan de övriga tre borde ha dömts för medhjälp till grov mordbrand då de främjat gärningen psykiskt genom att styrka gärningsmannen i hans uppsåt. Jag finner, trots utgången i målet om diskoteksbranden, att synen på medgärningsmannaskap inte har förändrats genom dessa nya fall om medgärningsmannaskap. Alla tre fallen har överklagats till HD, men HD tog inte upp något av fallen, vilket tyder på att inget prejudikatsintresse finns, att tidigare praxis således fortfarande är gällande och att synen på medgärningsmannaskap därmed inte har ändrats. Straffansvarsutredningen har föreslagit vissa förändringar i reglerna om medverkan till brott samt att en ny regel om medgärningsmannaskap skall införas. Regeringen framhåller dock att nu gällande regler fungerar bra i praktiken och att inga ändringar behövs. Regeringen tycker inte heller att det behövs en regel om medgärningsmannaskap. Själv tycker jag att en regel om medgärningsmannaskap borde införas ur legalitetssynpunkt och att man antingen borde ta bort omrubriceringsmöjligheten eller kräva att domstolarna motiverar sig tydligare och hänvisar till BrB 23 kap. 4 § när de använder sig av omrubriceringsmöjligheten eftersom det nu är svårt att utläsa om domstolen har dömt den tilltalade som gärningsman i strikt mening, som rubricerad gärningsman, som medgärningsman eller som rubricerad medgärningsman. Dessutom tror jag att de av mig föreslagna förändringarna skulle leda till att gränserna mellan olika former av medverkan skulle klarna betydligt i framtida rättspraxis, framför allt när det gäller gränsen mellan medgärningsmannaskap och annan medverkan.

There are no comments yet on this publication. Be the first to share your thoughts.